Det är himla tragiskt när personer man spenderat varje dag med, personer som funnits där varenda sekund av varenda dag, personer som känt en utan och innantill, inte längre har en del i ens liv något mer. när man vaknar upp en dag och inser att man egentligen inte känner personen nåmer. och det var inte meningen att bli så egentligen, ingen ville det men så blev det. vi blev stora mitt i allt och gick olika vägar i livet och någonstans under vägen tappade vi bort varandra. Man får höra saker från andra som händer i den personens liv och man undrar hur det kunde bli såhär? jag har en person som jag haft i mitt liv i sååå många år, nästan hela mitt liv, nästan. som inte längre finns där nåmer, och det gör ont. det gör ont varje gång jag tänker på det.
egentligen är det inte svårare än att ta upp telefonen och ringa, men då undrar man "varför har inte hon gjort det?" så man låter helt enkelt bli. och åren bara fortsätter att gå, och en dag i framtiden kommer minnena vara suddiga och man kommer ställa sig frågan, har jag någonsin känt den personen?
sanningen är den att, mitt hjärta brister varenda gång jag tänker på den här personen. för det var meningen att vi skulle vara bästa vänner livet ut, men livet kom emellan. och ibland undrar jag om hon tänker samma sak, saknar mig precis lika mycket. och det vet jag att hon gör, men hur kunde det då bli såhär?