Ibland jag undrar vart hela livet tog vägen, för ibland rusar livet för fort fram och man har inte tid till att stanna upp och faktiskt lyssna och tänka efter. Ibland känns det som om jag förlorat halva mitt liv, som om ingenting är av betydelse längre, för jag har redan förlorat så många som stått mig nära, så man vet bara inte om man orkar med samma sak om och om igen, och man vet att fallet kommer alltid, en gång till.

Man tittar tillbaka, läser, tänker och förstår, alla vackra ord svart på vitt, och jag kan inte sluta tänka, vart tog allting vägen? Vi skulle ju aldrig lämna varandra det skulle vara du och jag för evigt, var det inte så vi sa? Det behövde det väl inte sluta såhär, du var min skinande rustning, du var ju min ängel, mitt liv, mitt allt, min ljuslykta i mörkret och utan dig fanns ingenting, vi skulle ju dö utan varandra.

Men någonstans på vägen tog det ändå slut, någonstans mitt i allt kaos, så försvann även du och jag, och jag läser saker jag sparat från våran tid, och jag kan inte annat än gråta, det är länge sen nu men du väcker så jävla mycket inuti mig.

Jag undrar i alla fall vad det blivit av dig, om du funnit din lycka, om du hittat meningen med livet, om du mår bra nu, eller om allt fortfarande är kaos? Jag önskar att vi hade haft en längre period tillsammans, då hade vi kanske mognat och uppskattat det vi faktiskt hade, men ser inte vad man har förens man förlorat det, vi hade så oändligt mycket som vi bara kastade bort. Men någonstans inom mig ångrar jag inte våra upptåg, någonstans inom mig struntar jag i att vi fick så kort tid, jag är bara glad att jag fick tid att uppleva det. Att jag faktiskt fick vara en del av ditt liv.