Det som förstör mest är rädslan. Rädslan över att stå och känna sig dum som trott att man kunde. Rädslan över att bli lurad, förnedrad och sviken. Rädslan är otroligt bra på att sätta stopp för det man mest av allt vill. Och det värsta är att man har alltid ett val, ändå låter man rädslan bestämma. "Man" skriver jag, när jag syftar på mig själv. Det känns ju som ytterliggare en svaghet, att prata allmänt om något för att beskriva sig själv. Vad säger man om det? Jag säger inget, bara suckar.

Det är både fascinerande och äckligt hur tanken på en annan människa kan få hjärtat att slå så hårt att det gör ont och är behagligt på samma gång. Som en drog som bara tränger in i själen, raderar allt vad förstånd heter och ersätter det med en obeskrivlig känsla som bara skriker efter mer. Vackert och fullständigt okontrollerat. Kär? Förälskad?  Jag vet inte ens skillnaden. Men såpass väl känner jag mitt hjärta, för att vara övertygad om vad jag vill.
Men vad är egentligen känslan av ensamhet? Är det känslan som påminner oss om att ensam faktiskt inte är stark? Är det känslan som påminner oss om vad som verkligen betyder något i livet? Varför ska man ha inställningen att man kan klara sig själv, när man mest av allt vill ha någon här?