Tror jag känner mer förståelse för min mamma när jag läst, från när jag mådde dåligt. har väl egentligen redan förlåtit henne, har väl egentligen redan hittat förstålelsen men den kom mer som en chock nu. jag kan förstå på ett annat sätt. veta att hon ändå gjorde rätt val eftersom att hon inte visste bättre, hon ville inte erkänna och vem vill egentligen det?

Vem vill erkänna att sin 13åriga dotter har nått botten men att hon ändå faller neråt. jag kan förstå att hon skrek, gav mig utegångsförbud, tog mina pengar, ringde runt till olika människor för att försöka få hjälp. hon visste inte vad hon skulle göra. hon var maktlös. för henne fanns inte dåligt mående innan. hon hade aldrig upplevt det. så det är väl klart att hon famlade i blindo och inte förstod vad hon skulle göra.

hon gjorde det ända rätta, vad skulle hon annars gjort? stått och tittat på från en kant och bara låtit det hända? struntat i det? hon gjorde precis vad vilken förälder som helst skulle gjort. hon gjorde allt i sin makt för att jag skulle sluta, sluta med det destruktiva. hon gjordet det hon trodde var rätt för ärligt talat vad hon än skulle gjort just då hade ändå varit fel jag hade ändå hatat henne lika intensvift för att hon försökte hjälpa. för jag ville ju inte ha någon hjälp, jag ville bara försvinna. hon räddade mig, många gånger räddade hon mig och jag är stolt över henne.


att hon vågade stå kvar och inte blundade för sanningen, att hon slutade blunda och började stötta. jag älskar henne verkligen trots alla misstag hon gjorde. jag älskar henne för att hon aldrig slutade tro, inte slutade hoppas och för att hon aldrig vek av från min sida. hon stod där bredvid och såg mig falla och det kan inte vara lätt. jag känner mig hemsk för att jag lät henne stå ut med det, för att jag klippte av henne när hon bara försökte visa att hon brydde sig.

helst av allt ville jag bara hålla henne i min famn och säga att jag älskade henne. men när jag försökte få fram det blev det istället hat, det blev tvärtom. jag sa precis tvärtemot det jag kände. jag skrek att jag hatade henne, jag smällde i dörrar. allting blev bara fel och ju dåligare jag mådde desto fler fel gjorde jag. hon finns alltid där, jag vet det. jag behöver bara sträcka ut handen.

hon vet inte alltid vad hon ska göra, hon tjatar om saker som egentligen inte spelar någon roll. hon har också dåliga dagar och är arg men jag vet att hennes barn betyder allt och lite till och då är det svårt att acceptera att allting går fel, som mamma vill man ju bara väl. jag är glad att hon stolt kan säga att hon tycker att hon är en bra mamma. för jag tror dem flesta skulle tvivlat. hon är en stark människa. jag är glad att vi idag har så fin relation trots allt som hänt. jag är helt enkelt fylld med kärlek just nu. jag har en underbar mamma.♥