Idag kastades jag på något sätt tillbaka i tiden, till en plats och en tid som jag förträngt för så länge sen, och jag är helt skärrad... tillochmed gråtfärdig. Det här var nog den hemskaste och mest tragiska tid i mitt liv, men kanske även den vackraste

Inte för att jag tänker på honom, men känslan att vara 13 år, och faktiskt ha en pojkvän.
Känslan att bli kysst för första gången och känslan av att presentera en kille för första gången som: "Det här är min pojkvän".
Jag minns att jag var så kär i honom, så kär att jag intalade mig själv att han var den rätte.
Jag var bombsäker, att den här killen var den killen jag skulle spendera mitt liv med.

Nu tycker jag att tanken var gullig.
Men tre år tidigare grät jag i min säng. Personen som jag planerade giftermål med var otrogen. Och när jag menar planerade.. så menade jag inbillade. Jag kunde ligga i min säng en lördagkväll och fantisera hur jag hade sett ut i en brudklänning. Och hur lyckliga vi hade varit om vi hade varit gifta!

Jag minns hur mina tårar föll, och hur mycket jag grät när jag fick reda på att han var otrogen.
Alla mina drömmar förstördes över en kväll.
Det finns nog en sanning i det många säger: "En vacker dag kommer du gå tillbaka och kunna skratta åt det".
Men inte först man insett, och gått vidare... det är då man kan se tillbaka med ett gott skratt. Tills dess är det okej, att gråta och bearbeta känslor.


Vi var tillsammans i typ tusen år och allt slutade i katastrof.
Men allt innan katastrofen var jättefint. Jag skulle vilja påstå att det var en perfekt första kärlek.

Det här var berättelsen om min första kärlek, en berättelse som fram tills idag varit förträngd.