Det är läskigt hur jag faktiskt lyckats glömma, eller förträngt, en hel del från det som en gång var i princip hela mitt liv. Hur jag ibland måste kämpa för att komma ihåg stunderna, hur jag en gång faktiskt börjat gråta för att jag inte minns så mycket som jag kanske borde med tanke på att han var mitt allt i flera år. Det kanske inte är så mycket egentligen men om man tänker på vår unga ålder så är det nog rätt så mycket endå, jag. Självklart minns jag en del av våra minnen och visst minns jag att vi stog varandra väldigt nära, som vi fortfarande gör, men ibland blir det blackout. När jag nu ser gamla bilder på oss två tillsammans har jag så svårt att minnas det,  Det är det som skrämmer mig, att jag inte kommer ihåg en hel del underbara stunder. För underbara var dom med tanke på att han är en underbar människa men endå kan det bli svart när jag försöker komma ihåg stunder som vi hade, det är sjukt. Men en sak kommer jag ihåg, och det är att jag älskade honom så otroligt jävla högt. Min kärlek till honom var gränslös. Så är det fortfarande, jag älskar honom fortfarande högt upp över molnen
Så egentligen.. huvudsaken är väl endå att jag kommer ihåg hur stark min kärlek till honom var?