Fader, jag går igenom en hel del jobbiga saker.
Det är som att ju närmare jag försöker komma dig, desto längre bort från dig kommer jag.

Jag vet inte om det här inlägget kommer bli början på något nytt, eller slutet på ingenting. Jag funderar faktiskt på att sluta skriva, och det är av en orsak - jag öppnar mig för mycket utan att tänka på vem som sedan sitter och läser. Samtidigt som jag inte ser någon mening med att skriva om jag inte öppnar mig och är helt ärlig om vad som pågår i mitt huvud. Det är det jag behöver.

Jag älskar mina vänner. Jag kanske inte träffar dem så ofta som jag skulle vilja, eller ens pratar med dem hälften så ofta som jag skulle kunna. Men när vi väl ses, då är det bara så bra det kan bli. Och visst kan jag ha en vriden syn ibland och planera för mycket med förväntningar som aldrig går att möta, men jag blir på något sätt alltid positivt överraskad.

Jag kommer alltid att ha speciella små fack i mitt hjärta för var och en av dessa underbara individer. Alla så olika och speciella.

AMEN