Det är en svårt uppgift att vara människa.

Jag kan inte uttrycka mig i ord längre. Inte på det här sättet, som jag brukade tycka om så mycket. Jag biter mig själv i tungan och sväljer istället. Fokuserar på att klara av livets alla uppgifter och på att må bra. Man måste prioritera. Och förändringar sker hela tiden. För några veckor sedan var det en bästa vän som uppmanade mig: för att förändringar ska ske så är det du som måste skapa dem. Det vet väl varenda människa egentligen. Jag behövde bara för höra det, svart på vitt. Men jag klarar bara av några saker i taget, så jag har fått sätta mycket annat åt sidan för att kunna fokusera.

Jag gör mitt bästa för att vara en bra dotter, vän, elev... men det känns som jag misslyckas med det mesta, för jag vet att jag kan ge så mycket mer. Det är svårt. Den där människogrejen. Jag vill vara allt för alla. Jag vill alldeles för mycket på en och samma gång. Och då lyckas jag inte med något.