Detta blir mitt 150:e och sista inlägg i den här bloggen, iallafall för ett tag.  Jag känner inte längre att jag behöver skriva i bloggen för att bli bättre. Skrivandet ska göra mig bättre, inte kännas som ett tvång, alltså slutar jag nu innan det börjar göra det.

Bloggen har hjälpt mig otroligt mycket under dessa jobbiga dagar, särskilt i början var det en livlina. Jag är otroligt tacksam för alla kommentarer jag har fått, alla snälla ord och hjälpande råd. Det har känts väldigt tröstande att veta att många som jag inte känner har läst om mitt liv och tänkt på mig. Att bli lämnad är tyvärr en väldigt vanlig händelse i människors liv, men det finns ändå ingen patenterad väg som man kan gå för att komma över det. Alla måste gå sin egen väg och min väg var att vara så öppen som möjligt om vad som hänt, både i bloggen och gentemot mina kompisar. Jag är väldigt glad att jag valde den vägen, jag är säker på att det har gjort att jag har kunnat komma igenom detta på ett bättre sätt.

De senaste 10 dagarna har jag blivit markant mycket bättre, det har varit väldigt tydligt för mig. Jag är inte framme än men jag har kommit över den värsta backen. Det kommer särert ta ett tag till innan jag helt har slutat sörja, vissa stunder är fortfarande jobbiga som fan och ibland skulle jag kunna göra vad som helst för att få slut på det. Men det viktigaste för mig är att jag inte känner så HELA tiden längre. Den mesta delen av dagen tänker jag inte dem tankarna.

Tack än en gång till alla som läst mina tankar, jag kommer tillbaka.
Jag har alltid vetat att det kommer bli bättre, jag kommer att överleva, jag kommer att bli glad igen
men jag kan inte säga att allt är så jävla perfekt nu, för då skulle jag ljuga för er, och för mig själv.
Du kanske inte vet hur svårt det är att slappna av och vara sig själv när tusen känslor och tankar strömmar runt i ens huvud. Men jag klarade det.

Du ska bara veta hur rädd jag var när jag av misstaget sa det där. Jag var vettskrämd, Om jag är ärlig så var det hemskt, allt kändes meningslöst,
Tårarna är mil bakom mig och de negativa tankarna vinner inte över mig. Men en sak förstår jag inte hur jag ska klara, jag vet inte ens hur, och det får jag försöka ta reda på.